Tina vaknar ur vinterdvalan

2015 februari 11

Vädret här i Göteborg är regnigt, blåsigt, och grått med en enstaka snöflinga som genast smälter så fort den skapat någon slags kontakt med marken och genast bildar en vattenpöl. Sommaren och vårens inplanerade tävlingar och utmaningar känns kanske avlägsna och vädret är inte det mest inspirerande att ge sig ut i. Men för att inse att våren faktiskt inte är så förskräckligt långt bort vill jag bara informera om att det nu endast är 14 veckor kvar innan Göteborgsvarvet går av stapeln. Göteborgsvarvet är enligt mig årets största löparfest här i Göteborg och onekligen det lopp som de flesta har någon slags relation till. Antingen har man sprungit själv eller känner någon som sprungit och har därmed någon slags referenstid att jämföra sig själv och andras prestationer med. ”Jasså du har sprungit Göteborgsvarvet ja”, ”Vilket år var det du sprang?”, ”Ja ja, det var ju då det var så varm och till och med eliten hade sämre tider" osv osv.

Katarina Åström, Löp-Tina, är löpcoach på Team Snabbare. Och löpare. Och mamma.

Har du nu gjort som jag, det vill säga låtit den där höstvilan flyta ut liiiiite längre än planerat och ”råkat” lågprioritera träningen under jul och nyår och lite till, så är det nu hög tid sätta igång och göra klart träningsplanen för dina eventuellt uppsatta mål. Och känns det svårt, så tycker jag absolut du ska ta hjälp av en träningscoach eller annan kunnig person och gemensamt lägga upp den perfekta planen för just dig. Detta för att inte som så många gör år efter år - nämligen att först i april vakna upp och få panik för att man ligger efter i tänkt träning till Göteborgsvarvet eller Stockholm marathon eller någon annan tävling.

Jag startade december månad med en underbar Thailandsresa, där det främst var barnen som stod för den fysiska aktivitet i familjen. Tanken var då att jag kör igång med min träning på riktigt under julledigheten. Men väl hemma sköt jag sen på planen och tänkte att jag startar vid nyår. För att plötsligt upptäcka att nästan 5 veckor sprungit iväg. 2015 års första dag kändes perfekt för nystarten på min ”resa” mot nya mål och inplanerade tävlingar. Jag kände mig laddad som tusan, men bävade samtidigt. För jag visste av erfarenhet vad som väntade mig. Konstigt nog och på ett förnekande sätt intalade jag mig att 5 veckors uppehåll kanske inte var så farligt i alla fall och att jag eventuellt kanske inte hade tappat så mycket fart och ork.

2015 års första pass blev ett distans pass för att väcka kroppen lite medan det andra blev ett klassiskt 1000 m intervallpass. 6*1000m med 1min ståvila mellan skulle jag nog kunna klara av tänkte jag. Uppvärmning, lite löpskolning och stegringslopp och så iväg! Första intervallen kändes heemsk!!! Hjärtat jobbade tokhårt och pulsen var alldeles för hög och känslan var som att försöka förflytta en pansarvagn framåt. Tiden då? Nja inte helt vad jag ville se. 15 s långsammare per kilometer än i november. Kanske var det bara första intervallen innan jag är igång försökte jag intala mig lite positivt. Men andra, tredje, fjärde osv intervallen var samma upplevelse. Hur jag än tog i så visade klockan obamhärtigt att jag gjort ett reält tapp i fart och upplevelsen var lååångt ifrån runners high. Arg som ett bi kom jag hem och var skitsur för jag sprungit sååå långsamt.

Dusch och mat i magen och sedan lite snällare tankar igen. Ja, men vad hade ja väntat mig egentligen!? Att formen bara skulle vara där och vänta på mig medan jag tog semester och hade det gott? Ok, nu gäller det att vara förnuftig och se vägen mot målet igen. Nu är det framåt och uppåt igen. Nu gäller det att glädjas åt att jag borde kunna knapra in mina sekunder vecka för vecka.

Jag skall ha ett leende på läpparna det passet jag lyckas ha samma kilometertid som i november och ge mig en klapp på axeln för att jag kämpat mig dit igen. Sedan är det med fortsatt leende på läpparna jag jobbar mig mot min bästa form.

Nu är jag äntligen igång igen. Det är alldeles, alldeles underbart men också förfärligt jobbigt ibland. Jag älskar det!

24 januari gick Göteborg Winter Run, och Katarina lyckades knipa en pallplats. Så en "hygglig" form kom ju rätt snabbt trots allt. Slutet gott, allting gott, som barnen (stora Ida och lilla Moa) sa med priset i händerna.