En liten tillbakablick på förra årets tävlingar. Se även detta bloginlägg från tävlingarna 2017, inklusive resultatlistan.

Premiären av Öppna StockholmsMästerskapen i TriSim i Högdalen förra året blev en lyckad tillställning. Många triathleter gjorde sin första rena simtävling i pool och fick feeling. "Det här måste ni göra om!" var ett vanligt omdöme. Och nu blir det just så alltså.

För andra året i rad bjuder Team Snabbare IF in Stockholms triathleter till att tävla i en kul simtävling 10 mars 2018, på de individuella distanserna 50m, 100m & 400m frisim och 100m medley - samt i lagkapp på 4x50m frisim respektive 4x50m medley, båda i mixedlag (2 damer & 2 herrar i valfri startordning).
Och som grädde på moset avgörs klubbtävlingen, där alla som tar sig i mål för sin klubb bidrar med poäng.

På 400m frisim blir det tillåtet med hjälpmedel à la swimrun. Du får då använda både paddlar och dolme. Och start sker från vattnet. 

Grundidén är att träffas, ha kul och få ett litet avbrott i tragglandet av längder så här års. Deltagare från åtta olika klubbar hade dykt upp på förra årets tävling, både erfarna/namnkunniga och många som gjorde sin tävlingsdebut i bassäng. Inramningen var lite extra. Nedsläckt och strålkastare och mäktig musik till inmarscherna inför varje heat t ex. Och med bra priser till alla som äntrade pallen. Det blev en trevlig kväll, helt enkelt - och arrangören siktar på minst lika trevligt denna gång.

Man får ställa upp i flera grenar och klubben får ställa upp med flera lag. Men det finns ett begränsat antal startplatser. Först till kvarn gäller.

Tävlingen går, precis som förra året, i Actic i Högdalens 25 meters bassäng, Rangstaplan 2, 124 54 Bandhagen. Nära t-banestation Högdalen, så det är lätta att komma dit både kommunalt och med bil (stor parkering precis utanför simhallen).

Alla simmar på egen bana, utom på 400m frisim, då två simmare delar på samma bana.

     

    Anmälningsavgiften är sympatiskt låg: 50 kr per individuell start och 100 kr per lagkappslag.

    Grenordning och starttider:

    • Gren 1: 50m frisim, start ca kl 18.00
    • Gren 2: 100m frisim, start ca kl 18.25
      • Gren 3: 400m frisim/swimrun-sim, start ca kl 18.50
        • Gren 4: 100m medley, start ca kl 19.15
          • Gren 5: Lagkapp mixed 4x50m frisim, start ca kl 19.35
            • Gren 6: Lagkapp mixed 4x50m medley, start ca kl 19.55

              Tävlingen använder en förenkling av Svenska Simförbundets Stadgar och Tävlingsbestämmelser, eftersom tävlingarna inte är sanktionerade simtävlingar utan snarare att betrakta som inofficiella träningstävlingar för simmande triathleter. Lägg märke till att det är dessa regler som gäller under tävlingen.

              Klubbtävling

              Alla som deltar, och tar sig ända in i kaklet, bidrar med poäng till klubben man tävlar för. I klubbtävlingen tävlar alla klubbar mot varandra i kamratlig kamp om en vandringspokal och evig ära.

              Poäng ges dels per individuell gren och kön (t ex 50 m frisim damer):

              • 4 poäng till segrarens förening
              • 3 p till tvåans
              • 2 p till treans
              • 1 p till föreningen för var och en som därutöver tagit sig i mål

              Totalt 8 individuella grenar (4 per kön) ger poäng enligt ovan.

              Poäng ges också per lagkappslag (4 x 50 m frisim samt 4 x 50 m medley):

              • 16 poäng till segrarens förening
              • 12 p till tvåans
              • 8 p till treans
              • 4 p till alla lags föreningar som därutöver tagit sig i mål

              Totalt 2 lagkapper ger poäng enligt ovan.

              Både prestation och deltagande belönas med andra ord, så alla som deltar räknas. Och nä, du måste inte vara just från Stockholmsområdet eller just triathlet för att få delta. Alla är välkomna.

              Mer info och anmälan hittar du här.

              Andas gör vi hela tiden, omedvetet eller som här mer medvetet, under meditation och andningsövningar. Bilden på artikelförfattaren Pål Török togs under Team Snabbares yogaretreat på Vikasa, Koh Samui.

              Att börja andas bättre är en enkel förändring som ger stor och snabb positiv effekt. När du andas djupt och lugnt, och verkligen andas ut all använd luft (med hög koldioxidhalt), så kan du börja använda din fulla syresättningspotential och därmed även nå din fulla energinivå, skriver Pål Török, yogalärare och triathloncoach som även nördat ner sig i fridykning. Här förklarar han sambanden och hur du kan använda dem till din fördel. 

              Djupandning (eller bukandning, magandning eller yogaandning, kärt barn har många namn) leder till att du får mer syre ut i blodet. Därmed får du även en effektivare cellandning - den process som skapar energi i kroppen. Så att du blir piggare både i knoppen och kroppen. Du känner dig alltså inte bara piggare, utan orkar också mer.

              Andas du däremot spänt och stressat, högt upp i bröstet, så använder du långt ifrån din fulla potential. Dessutom ökar då risken för att du kommer att stoppa i dig onödigt mycket snabba kolhydrater av den enkla anledningen att du känner dig seg och trött och behöver energi för att orka med det du vill göra.

              Därmed riskerar du dels att gå upp i vikt mer än du vill, dels att dra på dig diverse välfärdssjukdomar som kopplas till högt intag av socker/kolhydrater. Och då fortfarande utan att ha tillgång till allt det syre du behöver för att t ex kunna simma, cykla, springa eller göra något annat roligt så intensivt och länge som du vill och egentligen skulle kunna.

              Ta några djupa andetag först

              Att kunna fokusera och lugna sig själv när man vill, gör ju så klart att man mår bättre och fattar bättre beslut. Det ligger mycket klokhet i det gamla rådet att först ta några djupa lugna andetag innan man reagerar på något som stressat en.

              Att djupandning också balanserar det sympatiska (stressande) och det parasympatiska (lugnande) nervsystemet är ytterligare en fördel. När du andas stressat så blir effekten att stresshormoner utsöndras i kroppen och att t ex höftböjarmuskeln blir kortare - som en direkt reaktion på att hjärnan känner stress. Höftböjaren är den muskel i kroppen som snabbast reagerar på stress.

              Självklart ger andningens kvalitet också effekter på din prestation. I allt du gör.

              Djup andning ger längre höftböjare

              Vill du kunna springa med god teknik, och orka springa länge utan att skada dig? I så fall bör du ha en lång och avslappnad höftböjarmuskel (psoas) att starta med. En som kan jobba starkt i sin fulla slaglängd. Det ger betydligt längre löpsteg och möjlighet till mer upprätt hållning istället för den sittande hållning med myrsteg som blir effekten av kort höftböjare.

              Psoas är den muskel i din kropp som binder ihop under- och överkropp. Den gör så att du kan röra dina ben framåt, stabiliserar rygg och bäcken och ger en jämn viktfördelning från huvud till fot. Men den är också en muskel för överlevnad (fly- och fäkta).

              Psoas fäster vid tolfte ryggkotan (T12) och och går sedan vidare genom bäckenet ner till insidan av lårbenet. Psoas kallas även för bio-intelligent vävnad, då den sköter många signaler om vår balans, kroppsläge och beredskap för strid genom kontakt direkt med hjärnstammen.

              Intressant är också att psoas även fäster i diafragman. Det gör att en spänd psoas påverkar diafragman, vilket i sin tur påverkar vår andning, och vår syresättning. Det kan alltså lätt bli en ond cirkel ifall du andas stressat, stressar på jobbet och inte töjer din höftböjare.

              Genom att hålla psoas i ett mjukt och avslappnat tillstånd så kommer din andning att påverkas till det bättre. Och genom att hålla diafragman aktiv och vältränad mellan att jobba och mjukna, så kommer psoas att påverkars positivt och du blir lugnare. Så en djup utandning får inte bara diafragman att slappna av - även höftböjaren slappnar av. Och du blir lugn.

              Vill du kunna få ut mycket syre i blodet och därmed få mycket energi även i benen? I sådana fall är det bra att kunna andas djupt - och då behöver du kunna använda diafragman. Då blir det lätt en positiv spiral istället, eftersom det även leder till en mer avslappnad psoas.

              När luften inte längre är fri

              Extra tydlig blir dock effekten av god andning, när näsa och mun befinner sig under vattenytan. När du är i vattnet, så gäller inte längre att "luften är fri" som på land, utan istället att luften är en ändlig resurs som det gäller att hushålla med. Det är därför du ska blåsa ut all luft ur lungorna i vattnet, innan du roterar upp överkropp och ansikte för att andas in igen när du crawlar.

              Det är ju inte speciellt resurssnålt att hälla ett helt glas vatten i ett redan halvfullt glas. Lika dumt är det att andas in innan du har andats ut klart. Det finns helt enkelt inte plats att få in så mycket frisk syrerik luft som du vill, ifall du först inte har ventilerat ut den gamla koldioxidstinna luften.

              Det är framför allt koldioxidhalten som får hjärnan att signalera "jag måste andas!". Så därför är det extra viktigt att vädra ut den gamla luften. Inte nog med att du inte får in syret som din kropp behöver för att fungera eller prestera på den nivå du skulle kunna - dessutom börjar hjärnan spöka och ropa efter luft för att det finns för mycket gammal koldioxid kvar i lungorna. Dubbelt dåligt alltså.

              Diafragman - värd att träna

              Det finns stora likheter mellan yoga, simning och fridykning (dykning utan tuber) som har att göra med lugn och avslappning i relation till andningen. Inom yogan kan du träna på att andas i takt med dina rörelser, utan att riskera att få en kallsup eller drunkna. Och när du simmar eller fridyker så gäller det att kunna andas bra - annars får du snabbt syrebrist och måste sakta in simningen respektive avbryta dyket och gå upp till ytan.

              Våra huvudsakliga inandningsmuskler är mellangärdet/diafragman och revbensmusklerna. Dessutom hjälper halsmusklerna och bröstmusklerna till lite. Av dessa olika andningsmuskler är diafragman den viktigaste. Den står för ca 75% av lufttransporten genom lungorna.

              Diafragman är formad som en kupa mellan brösthålan och bukhålan. När muskeln arbetar dras muskeln nedåt och ökar därmed volymen ovanför, i brösthålan. Det skapar ett undertryck i brösthålan, och lungorna, som finns där, expanderar då och fylls med luft.

              När diafragman slappnar av minskar undertrycket i brösthålan och luften åker ut ur lungorna. För att forcera utandningen kan även transversala bukmuskeln hjälpa till att trycka på underifrån för att öka trycket i brösthålan. Och det vill du kunna göra, för annars blir för mycket luft kvar i lungorna. Här kommer de olika andningsövningarna inom yogan in.

              I vila rör sig diafragman ca 1,5 cm. Under djupandning rör den sig 6-10 cm istället - och förändrar därmed helt och hållet förutsättningarna för hur mycket koldioxid du kan vädra ut respektive hur mycket syre du kan andas in. Värt att träna!

              Ju äldre du blir, desto mer luft stannar kvar eftersom andningsmusklerna blir svagare och bröstkorgen stelare. Om du konditionstränar regelbundet kan detta bromsas. Vid konditionsträning kan lungkapaciteten förbättras, men inte lungvolymen. Om du dessutom andningstränar, så blir effekten ännu mycket bättre.

              Lungorna stora som en tennisplan

              Lungorna är uppbyggda av massor med lungblåsor som innehåller luft. Konsistensen är ungefär som en tvättsvamp. En vuxen människa har omkring 700 miljoner alveoler/lungblåsor, och det är där som gasutbytet sker. Skulle man öppna upp och sprida ut alla dina lungblåsors på marken skulle deras väggar täcka en hel tennisplan.

              Lungblåsornas väggar är supertunna (en cell tjocka) för att syrgas och koldioxid lätt ska kunna passera. Syrgas går in i blodet, från lungorna. Koldioxid och vatten går den andra vägen.

              Andning för att utvidga livskraften

              Lite kortkort yogahistoria, för att sätta in andningsövningar i ett större sammanhang: Ordet yoga härstammar från Sanskrit, för ca 5000 år sedan. Det betyder att förena, eller föra samman. Att föra samma kropp och själ, dig själv med omvärlden, jaget med det universella medvetandet.

              Omkring år 400 sammanställde Patañjali en skrift med namnet Yoga Sutra (Yogans trådar) - som gav yoga en specifik utformning, ett system av övningar. Enligt Yoga Sutra finns fyra yttre och fyra inre fokus/trådar/grenar för att genom yoga kunna uppnå målet om ett högre medvetande där jaget kan smälta samman med det universella medvetandet.

              En av dessa grenar är Asanas, vilket är sanskrit för "säte" och betecknar de positioner som en utövare intar med sin kropp (alltså det vi i västerlandet betraktar som yogapostioner). Enligt Yoga Sūtra ska en asana vara stabil och bekväm. Att hitta sätet är att förbereda sig för meditation (en annan av de åtta grenarna). Att genom kroppen få lugn i själen.

              En tredje gren, av de åtta, är Pranayama - andningsövningar. Målet är att genom andningsövningar utvidga livskraften, prana. Och det är här vi hittar tillbaks till ämnet för artikeln.

              Så gör du andningsövningen Nadi Shodana (växelvis andning):

              1. Sitt ner och blunda, med avslappnad mage och axlar. Se till att magen verkligen rör sig utåt och expanderar när du andas in och sedan inåt igen när du andas ut, så att du djupandas istället för att nöja dig med den ytliga bröstandningen.
              2. Sätt höger pek- och långfinger mellan ögonbrynen. Andas in och sedan ut djupt.
              3. Sätt höger tumme på höger på höger näsborre och täpp till. Andas in genom vänster näsborre och täpp därefter till den med lill- och/eller ringfingret. Håll andan en kort stund, under avslappning.
              4. Lyft av tummen och andas ut genom höger näsborre. Andas ut länge och djupt, så du blir av med koldioxiden.
              5. Andas sedan in genom höger näsborre, och täpp därefter till den igen. Hålla andan kort och andas ut lugnt och länge genom vänster näsborre.

              Du byter alltså näsborre efter inandningen, och växlar mellan att andas ut och sedan in genom en näsborre i taget, och upprepar därefter steg 3-5 så länge det känns avslappnat. I början kanske det är fem minuter, sedan gradvis längre tid. När du gör denna övning, notera kort eventuella tankar och känslor men släpp dem sedan utan att låta dem fästa i ditt medvetande. Ha fokus på andningen och avslappningen som följer. Så mediterar du samtidigt, får tyst i "tjatterhjärnan" och kan nå ännu fler fördelar.

              Bonus/överkurs: När du kommer till utandningen, och har andats ut all luft och tömt lungorna, se om du kan dra in naveln kraftigt mot ryggraden samtidigt som du stänger till näsborrarna och därigenom lyckas skapa ett vacuum i hela maghålan så att "magen försvinner in mot ryggen". Då ger du dels de inre organen lite skön massage och extra blodgenomströmning, dels komprimeras luften i lungorna och det sista av syret kan då komma ut i blodet. Effekten kan upplevas euforisk av hjärnan. Gör det dock inte mer än att du kan fortsätta andas in kontrollerat och avslappnat direkt efter.

              I filmen Det stora blå (bilden ovan) gestaltas fridykaren Jacques Mayols liv. Mayol sprängde alla gränser inom fridykningen och slog en mängd världsrekord. Hans träning bestod till stor del av yoga, meditation och andningsövningar.

              En av hans mest använda andningsövningar är just Nadi Shodana, som beskrivs ovan. Mayol ansåg att Nadi Shodana bygger upp energinivån, samtidigt som den ökar avslappning, medvetenhet och kreativitet.

              Ingen dålig kombination. Lycka till!

              Ett litet smakprov på hur det såg ut vid yogaintensiven under mellandagarna 2017.

              En yogaintensiv är ett sätt att under en helg fördjupa sig såväl fysiskt som mentalt i yoga. Att stanna upp och reflektera, att grunda och centrera sig, samt att även utmana sig själv en smula och sedan sträcka ut och slappna av fullständigt. 

              Vi utgår från andning och medveten närvaro. Går från rörelser till stillhet under totalt 8,5 timmar fredag-söndag. Varje dag får ett eget tema, som vi går lite djupare in i. Vi avslutar söndagen med en nyttig och god gemensam lunch. Även reflekterande skrivövningar ingår under helgen.

              Ny eller van yogi? Alla är välkomna. Du yogar på din nivå.

              Tider:

              • Fredag kl 18.00-20.30 (2,5 tim)
              • Lördag kl 13.00-15.30 (2,5 tim)
              • Söndag kl 9.30-13.00 (3,5 tim, inkl lunch)

              Nästkommande yogaintensiver går 16-18 februari respektive 13-15 april 2018.

              Läs mer och boka

               

              Annie Thorén, på pallen (som trea, längst till höger) i Challenge Åbo, Finland i somras. Annie har även vunnit flera SM-guld de senaste åren i triathlon, på olika distanser.

              Svenska Triathlonförbundet svarar idag Annie Thorén efter kritiken mot oklara uttagningsregler för landslaget: "På förekommen anledning vill vi kort beskriva elitverksamheten" börjar det hela. Och om man läser och klickar vidare ett antal gånger så hittar man till slut, gällande långdistans, att förbundet denna säsong kommer att fokusera på långdistans-VM 14 juli 2018 i Middelfart/Odense, Danmark. 

              Så är innehållet i extremt komprimerad form, när triathlonförbundet idag svar på Annie Thoréns facebookinlägg i lördags, där hon bl a skriver: "Jag har fått en del frågor senaste veckan varför jag inte åker med till Playitas med förbundet (se länk). Och helt ärligt så vet jag inte varför, jag har inte ens fått frågan. Precis som 4-5 andra av Sveriges bästa Triathleter."

              Annie Thoréns inlägg var alltså ett svar på förbundets besked om vilka som tagits ut till elitlägret på Playitas, och rör upp mycket gammalt groll och en misstro mot förbundet från flera håll, att döma av svaren på hennes inlägg. Kommentarer med ord som "pinsamt", "galet", "inkompetens" och "politisk rappakalja" följde. Samt ett ifrågasättande av ifall förbundet själv prioriterar långdistans, i likhet med så många av utövarna.

              Och här ligger kanske en del av pudelns kärna, för förbundet sätter ju mål för "Svensk Triathlon" men tar då inte med den del av svenska triathlontävlingar som arrangeras av företag som t ex Ironman. Förbundet definierar själv termen "Svensk Triathlon" som "medlemmar, föreningar och förbund", vilket kan leda till missförstånd eftersom det finns mycket utanför förbunds- och föreningsvärlden som fortfarande är triathlon i Sverige. Så triathlon i Sverige och Svensk Triathlon är helt olika saker, vilket de flesta kanske inte förstår.

              Just ordet Ironman är ju synonymt med triathlon för många, men i förbundets styrdokument "Svensk Triathlon 2020" nämns inte ordet ironman en enda gång - alltså vare sig som distans eller som organisation/företag. Detta trots att så många av utövarna har detta som mål.

              Så förbundet lever ju lite "i förbundsvärlden", som inte alltid är samma som sportens utövare och föreningarnas medlemmar lever i. Vilket är bra som motvikt, men kanske inte som allenarådande norm för landslagsuttagningar.

              Sedan många decennier är Ironman den heta gröt som förbundet tassat kring. Dock mindre så nu än tidigare, då utövare kunde bli diskvalificerade från förbundssanktionerade tävlingar och landslag ifall de ställde upp i ironmantävlingar.

              Nu gäller det alltså kanske i synnerhet aktiva som satsar på t ex ironman, och vad de kan förvänta sig för stöd från förbundet. Här har ju ändå en liten uppmjukning och verklighetsanpassning skett. Exempelvis står det nu så här på sidan "Kvalkriterier för svenska landslaget på långdistans 2018": "För att tävla på Ironman Hawaii måste du kvala via andra Ironmantävlingar. Tävlingen är ett inofficiellt VM, men då större delen av världseliten står på startlinjen vill förbundet ge ett stöd på 15 000 kr till de som kvalificerar sig och startar i elitklassen.".

              Ordet "elitklassen" ska antagligen här tolkas som proffsklassen, vilket ju i ett enda ord beskriver motsättningen. Och då handlar det i realiteten om två aktiva (även om någon mer kan tillkomma, dock bara genom Ironman-resultat, ej förbundsresultat): Patrik Nilsson och Åsa Lundström. En annan reflektion är ju att Ironman på Hawaii lite förklenande beskrivs som ett inofficiellt VM, med tillägget att större delen av världseliten ändå står på startlinjen. Vilket ju är mer än man kan förvänta sig om startfältet på det officiella förbunds-långdistans-VM:et i Middelfart/Odense, Danmark.

              Så kanske handlar konflikten i grund och botten egentligen om förbundsvärlden kontra resten av triathlonvärlden, respektive Förbundssverige ("Svensk Triathlon") kontra resten av Triathlonsverige?

              Vi på Team Snabbare tycker i alla fall att det blir roligare om fler triathlonblommor får blomma, oavsett om tävlingar drivs av förbundets föreningar eller kommersiella företag. Men att förbundet i grunden gör ett rätt hyggligt jobb.

              Triathlonsporten i Sverige skulle antagligen må bra av att de gamla skygglappar gällande "kommersiella evenemang" (i alla fall om inte förbundet är delarrangör) som fortfarande verkar finns kvar nu en gång för alla tas bort. När det gäller uttagningskriterier så är ju ett sätt att slippa kritik att ha dessa tydliga och transparenta, t ex i form av resultat på några viktiga tävlingar (och då inte bara förbundsinterna tävlingar eller samlingar, utan helst under största möjliga internationella konkurrens - alltså även om arrangören därmed kan heta Challenge eller Ironman t ex. 

              Eller vad handlar det hela om, och vad tycker du?

              Vi önskar dig ett Gott Nytt Träningsår, fyllt med inspiration, upplevelser, svett och svindlande lycka när kropp och själv befinner sig i harmoni med varandra och kanske även med naturen runt ikring eller människorna runt ikring. För ofta blir ju träningen bättre om man gör den ihop med andra som gillar lika.

              Välkommen till vår simning, cykling, löpning, yoga, swimrun, triathlon och våra träningsresor även 2018. Vi hoppas att vi kan hjälpa dig att utvecklas till att både bli och må ännu bättre!

              Aktuellt inom respektive område hittar du här:

              Vad är det där som Team Snabbare håller på med på lördagarna? Kolla filmen så ser du hur det var just i lördags, en helt vanlig lördag deluxe.

              Vi börjar simma 07.15, då vi har hela hallen för oss själva i nästan två timmar. Coach Ulf Hausmann gör oss starka, snabba och slipar tekniken vass. Ingen lördag är den andra lik.

              Sedan är det yoga för simmare med Pål Török. Där blir vi ännu starkare, rörligare - och hittar dessutom lättare andningen, avslappningen och vårt inre fokus.

              Efteråt brukar vi fika och spela brädspel. Livet handlar ju om balans.

              Vill du hänga med hela våren? Välkommen hit!

              Oavsett om du vill boka in hela våren med simning och yoga eller inte, så kan det vara en god idé att boka in så mycket simning du kan innan årsskiftet, för då höjs nämligen priserna för simträning deluxe. Du kan boka med de lägre priserna, även om simpasset går nästa år, så länge du bokar in det innan årsskiftet.

              Nedan hittar du kanonerbjudanden på simning, cykel, löpning, triathlon, coaching, yoga, kläder och aktiviteter under Tri Mallorca! Imorgon är normalpriserna tillbaks, så happy Black Friday på dig!

              Just idag 24/11, och bara idag, hittar du sjukt bra deals på sånt som gör dig piggare, gladare, starkare och snabbare. Alltså rabatt på den medicin som kallas träning och på den glädje som ligger i att få professionell hjälp med att utvecklas inom det man brinner för.

               

              Ange koden BlackFriday2017 i kassan idag för att få 30% på ordinarie pris för allt du hittar HÄR.

              Det är rabatter på:

              Simning

              Cykel

              Löpning

              Yoga

              Triathlon

              Coaching

              Tränings- och tävlingkläder

              Tri Mallorca (för deltagare på träningsresan 2018)

                Happy Black Friday!

                Tack alla som var med i lördags (18/11), då vi hade en 12-timmars träningsdag, kallad Triathlondag med simfokus. 7 april 2018 får du chansen igen att vara med.

                Boka här.

                Helena Kvapil tränar 7-8 timmar i veckan, mest på väg till eller från jobbet. Men när hon nu hade kvalat in till Ironman World Championships i Kona, Hawaii, igen, så vore det väl kul om hon kunde slå sitt tidigare rekord där ändå?!

                Det satte hon för 17 år sedan, när hon tränade betydligt mer. Nu i år tävlade hon i W45-49 år. Men rekordet, det tog hon ändå. Receptet: Kvalitet före kvantitet. Nu siktar Helena vidare mot VM på halva distansen, i Sydafrika. Här är hennes berättelse.

                Aloha,

                Söndagen den 20 Augusti 2017 ropades mitt namn upp på slot allocation i Kalmar. Jag kunde knappt svara... började gråta... Det var 13 år sedan jag hade denna möjligheten, innan jag hade fött två barn och innan jag var gift. 13år sedan... 2004, det var på den tiden jag inte gjorde annat än jobbade och tränade. När jag kunde sova ostört och när jag ville. Nu fick jag alltså chansen igen. Skulle jag ta den? Självklart! Vem vet när man får en sådan chans igen.

                Med en träningsdos på ca 7-8 timmar i veckan, så skulle jag ändå se till att komma i mål. Jag får ihop min träning genom ”transport-träning” till och från jobbet samt några lunchpass. Kvalitetsträning före kvantitetsträning.

                Viktoria Johnsson kontaktade mig samma dag och undrade om vi skulle resa tillsammans. Självklart! När jag var gravid 2012 så sa hon att vi skulle åka till Hawaii ihop om några år. Och tänk, nu skulle det bli av! :-)

                Torsdagen 5 oktober flög vi iväg till Los Angeles och jag tyckte att det var bäst att sova en natt på LAX och flyga vidare till Hawaii tidigt nästa morgon, så man inte får så himla tufft med tidsomställningen. Båda flygningarna gick väldigt bra.

                När vi landade i Kona fredagen den 6 oktober så var det så underbart härligt! Att gå ut ur planet och känna värmen utomhus även om det var på en flygplats. Tyvärr hade vi inte ordnat egen hyrbil, men detta ordnade vi dagen efter.

                Ett tips: Hyr bil på flygplatsen direkt! Den behövs överallt och välj en full size SUV, den är billigare än en compact car samt du får plats med ALLT i en stor bil. Sedan kan man ibland undra hur stor bil som det går att få. Jag fick fråga om de hade någon lite mindre, måste ju kunna parkera. :-)

                Vi checkade in på vårt boende som Viktoria fixat. Kona Surf & Racket Club. Jättefin och fräsch lägenhet med stor balkong och en helt fantastisk havsutsikt!! Vi har fått se underbara solnedgångar. Vill bo där igen!

                På lördagen passade vi på att fixa våra cyklar och lämnade in dessa på Bike Works, innan de hade så fullt upp att de inte skulle hinna kolla på cyklarna. Även om man har bra koll på sin cykel, är det bra att få en genomgång att allt är ok och fastskruvat.

                Efter allt fixande tog jag en rejäl löprunda längs med Alii Drive. Det var underbart att svettas som en gris samt röra på kroppen. Sjöblöt av svett! Sedan kom värsta regnskuren... sjöblöt igen....

                Söndag morgon hade vi bestämt oss för att simma. Hade inte simmat en meter sedan Ironman Kalmar så det var härligt i det underbara vattnet. Så underbart kristallklart vatten. Att se havsbotten hela tiden samt färgglada fiskar!! Blev simning varje morgon fram till och med torsdag.

                Måndag efter simningen hämtade vi våra cyklar som var klara från service. Vi bytte snabbt om och tog bilen en bit ut på Queen K och parkerade vid en utsiktsplats. Ett tips är att köra lite längre bort och parkera i Waikoloa Shopping Center, för där kan man även köpa dricka vid behov. (Jag visste dock inte om att denna plats fanns... förrän vi cyklade förbi.)

                Det var underbart att cykla och känna på värmen, slippa frysa. Det blev ett pass på ca 2 timmar. Älskar min vita blommiga cykel, trots att den är 14 år gammal... Här behövs inga nya prylar, det är benen som är maskineriet.

                På tisdagen simmade vi ett kortare pass, ut till ”Kaffe-båten” och en liten bit till och sedan tillbaka. Därefter gick vi direkt och registrerade oss, så vi hade det gjort. På eftermiddagen ville vi ut och känna på ”hettan” vid Energy Labs, men då var det mulet och det blev inte så varmt.

                På Torsdagen var vi med på ”Underpants run”, något som bara måste göras. Det var så kul! Mike Reilly åkte först på sin scooter och därefter sprang ett par tusen personer efter... På kvällen var det Pre race meeting och middag, utomhus! Det är då man börjar känna av allvaret. Det är bara på Hawaii som det säger grattis innan start: ”Congratulations – you made it here. Now all you need to do is to finish”.

                På fredagen tog jag det väldigt lugnt och låg mest vid poolen, slöade och svettade och drack massor av vätska. På eftermiddagen bestämde vi oss för att åka in och lämna in cyklar och alla växlingspåsar. Ojojoj vad många cyklar det fanns på plats. Fick en bra guide av en funktionär som visade mig var man tar vägen osv.

                Tävlingsdagen

                Jag vaknade vid 04-tiden av att Viktorias mobil/väckarklocka ringde men att den inte stängdes av... Fick gå och väcka henne.
                :-)

                Vi hade bestämt att vid 04.30-tiden skulle vi köra mot starten. Vi körde ej Alii Drive utan tog vägen upp för backen. Det var lite köer men inte så farligt. Parkerade bilen på ”vår plats” och gick sedan till parkeringen bakom hotellet där vi skulle bli Nummer stämplade med tatueringar. Dessa siffror skulle vara bättre än stämplarna, men de satt inte kvar efter simningen... Sedan fick vi väga oss. Detta för att om något händer och vi hamnar i läkartältet efter loppet, så kan de kolla om man har tappat mycket vätska osv...

                Gick till toakön eftersom den var kort. Lika bra att passa på. Efter det gick jag till cykeln och såg att den stod i 1dm vatten pga monsunregnet från kvällen/natten. Pumpade däcken, fyllde på med dricka i cykelflaskan och lade Powerbars i min ”bentobox”. Sedan gick jag tillbaka dit man lämnade in sina överdragskläder. Träffade Calle Nordbeck och skrattade åt att jag var så himla nervös. Men på något vis var jag ändå lugn och koncentrerad.

                Boom! Där gick herrproffsens start, sedan damproffsens, age-group herrarnas start och då var det vår tur att gå i vattnet. Jag var långt bak i starten, fick panik när jag var för långt fram och många ben sparkade hit och dit. Boom, så gick vår start och det var dags att simma! Kom ganska snabbt in i min 3-takt och bara njöt av det kristallklara vattnet och färgglada fiskarna. Jag var lite mer fokuserad än på träning. Det kändes som att jag hela tiden hade folk runt omkring mig, så jag simmade framåt och inte bakåt. Det kändes bra när jag kom upp ur vattnet. Tittade inte på klockan utan var bara glad att jag var klar med Del 1. Eftersom simning inte är min starkaste gren, var det enkelt att hitta min cykel J . Tog direkt en powerbar bit och mumsade på uppför första backen.

                Cyklingen började med en liten runda uppför Kuakini Hwy och sedan tillbaka uppför Palani Rd innan man påbörjade resan mot Hawi. Jag kände mig stark och körde på. Jag och Ida Larsson hejade på varandra. Hon körde starkt ifrån. Efter ett tag cyklade Karin Linnersund ikapp och om mig. Det var väntat, så brukar hon göra och sedan swischa iväg i all fart och vi brukar inte ses förrän någon gång på löpningen igen. Men efter ett par mil kom jag ikapp henne och cyklade om. Oj tänkte jag, vad är det som händer? Då hoppade min kedja och jag fick stanna och fixa till den. Karin cyklade om men frågade om allt var ok med mig. Och det var det, bara kedjan. Man ska inte ha stora klingan i, lättaste växeln i bak och sedan tro att det går bra att snabbt byta till lilla klingan i en uppförsbacke... Klart den hoppar! Men det gick snabbt att fixa och så var jag iväg igen. Kom ikapp Karin än en gång och cyklade vidare. Tryckte på så gott jag kunde. Drack och åt ofta, det var galet varmt men jag älskar det! Slippa frysa.

                Mötte Calle Nordbeck då han var på väg ner från Hawi. Det tog dock en hel evighet och lite regndroppar innan man själv kom fram till vändpunkten och kunde känna att ”nu är det bara hälften kvar..”. Check på den! Nu kör vi mot mål. Efter ca 12mil brukar det kännas i min kropp, man är lite stel här o där och inte riktigt van vid triathlon positionen. Jag brukar ställa mig upp och bara cykla lite annorlunda så får man fart igen.

                Det är verkligen varmt, men jag trycker på ändå. I vissa partier saknar jag två extra tyngre växlar, men det går inte att göra något åt där o då. Dricker och dricker och tuggar i mig powerbar med jämna mellanrum. Det går inte att äta mycket i denna hettan, därför tar jag små tuggor då o då. Vätskan går åt hela tiden och jag fyller på vid varje station.

                När jag närmar mig vår utsiktsplats känner jag igen en dress framför mig. Det tar ett tag innan jag inser att det är Jona, på hennes röda fina cykel. Tjoar glatt på henne och kör vidare. Närmar mig Energy Labs infart och märker hur farten minskar eftersom det är så spännande att se vilka som springer och vem som ev leder loppet... Jona kommer ikapp mig och cyklar om mig. Rätt vad det är har vi kommit till T2. Sååååå glad att jag är klar med cyklingen och Del 2. 18mil känns i mina ben. Tvingar in mig på att ta ett toa stopp, för att stämma av att jag har druckit tillräckligt mycket. Tar lite tid, men det är viktigt att ha den kollen. Det var på gränsen med vätskebalansen. Hämtar min löparpåse, byter snabbt skor och sedan iväg. Herregud vilka stela betongben... Ska jag springa en mara nu???

                Snabbt ändra fokus. Jag måste bara ta mig till första vätskestationen... överleva dit. Känns som en evighet. Äntligen, dricka dricka dricka. Vatten, cola, vatten. Slarvar absolut inte. Det tar ett par km innan jag ens känner att jag springer. Jag chasar mig framåt sakta sakta... Ida Larsson och jag har lite sällskap. Hon springer dock om mig vid varje vätskestation, men efter ett tag får jag tillräckligt med energi och känner att nu springer jag på. Kommer till den tuffa uppförsbacken vid Palani Rd.

                Bestämmer mig för att gå hela backen upp, med raska steg. Det ger mer än att springa till sig mjölksyra. I backen går jag förbi Jona´s danska väninna Karen. Väl uppe på Queen K Hwy, känner jag mig stark och börjar springa. Stannar fortfarande till vid varje vätskestation. Minns hur det var 2004, då högg det till i ryggen precis på denna platsen och resten av det loppet blev en enda pina och min man fick vänta länge på mig. Nu kände jag mig stark! En liten bit bort ser jag min kompis Jeff och bara skriker på honom. Vi har inte setts på 16år!!! Vi ger varandra high five och säger att vi måste ses efter loppet! J Jag får massor av energi av detta, så himla kul överraskning! Det är inte varje dag man träffas på en Highway...

                Kommer bort till infarten till Energy Labs och njuter av att snart är jag vid sista vändpunkten innan färden mot mål. Solen har gått ner och jag kan glömma ett ljust målfoto. Men drömmen att klara ett nytt Hawaii-PB finns fortfarande och jag börjar undra om jag kan klara det. Har ingen klocka på mig, så jag vet inte. Men springer på bra nu. Det har svalkat lite, möter Calle Nordbeck och får ny energi. Nu vänder jag vid Energy Labs och sätter fokus mot mål. Det blir snabbt väldigt mörkt, men jag ser ändå. Uppe på Queen K Hwy kommer jag ikapp Calle och vi peppar varandra. Det är inte långt kvar nu... Jag bestämmer mig för att försöka öka farten, men det går bra i korta sträckor, sedan måste jag stanna, andas och gå ett par steg innan jag springer på igen. Kommer till Palani Rd och nu är det nerförsbacke. Ut med armarna, nu flyger jag ner för backen och äntligen ler jag.

                Förmodligen är det första gången på hela dagen som jag ler. Ett par svängar och sedan är jag på sista delen av Alli Drive in mot mål. Då, från ingenstans, får jag in en spurt. Vill bara springa om alla jag ser och kan. Springer som tusan och ser målet. Sträcker armarna i luften och är sååå glad att jag äntligen är i mål.

                Har ingen koll på min tid. Plötsligt blir jag svimfärdig. Två funktionärer tar tag i mig, går sakta bort med mig. Försöker få i mig lite vätska, men jag är inte riktigt ok för att ta hand om mig själv. De beslutar sig för att hämta en rullstol. Sten Orsvärn får syn på mig och fotar mig J Funktionärerna blir arga *Is that your husband, if that is your husband I would divorce him*. Jag bara skrattar. Jag ber honom hälsa familjen att jag är ok! Funktionärerna drar mig till sjukvårdstältet. Där får jag ”väga in mig”, jmf med vad jag vägde före starten. Det skiljde inte mycket. Men jag var ändå inte i balans. En timme senare och 11 koppar kycklingsoppa, så kände jag själv att livet återvände. Jag kunde titta runt och se att jag inte var ensam som låg där. Läkaren kollade blodtryck, kollade pulsen... Men släppte inte iväg mig. Tyckte att min puls var för hög jmf vad min vilopuls brukar vara. Efter ytterligare 30min så var blodtrycket bra och pulsen den samma och då var det ok för mig att lämna, om jag tyckte det var ok. Gick iväg för att hämta min finisher tröja och medalj. Där träffade jag Viktoria och undrade hur det hade gått. Hon hade haft problem med sin bakväxel och det gick inte alls bra att cykla, men hon kom i mål och det är så galet starkt gjort! Det var hennes 25:e Ironman!!!

                Efter lite pizza och öl gick jag och kollade mitt resultat och blev glatt överraskad att det blev sub-12. 11.51.22. Underbart!! Mitt gamla Hawaii rekord var på 12.07.19 och var från År 2000, så 17år senare slog jag det!

                Nu njuter jag av off season, lite träning som jag vill och drömmer om att jag vill till Hawaii någon gång igen, för det var alldeles alldeles underbart!!! Men 2018 blir det fokus på ½-Ironman. Då ska jag till IM.70.3-VM i Sydafrika!

                Ulrika Jansson Båving gjorde sin första vm-final, och tävlade i F50-54, när Ironman World Championships avgjordes 14 oktober i Kona, Hawaii. Här delar hon med sig av sin berättelse, som innehåller både gråt, utmaningar och en känsla av att ha blivit en bättre människa.

                PRE-RACE

                Det är långt före gryningen och det sedvanliga illamåendet orsakat av nervositet och alltför lite sömn infinner sig traditionsenligt. Jag och min man Fredrik ska båda tävla i dag. När vi stiger i sandalerna för att ge oss i väg börjar tårarna trilla utför mina kinder. Det här är stort, galet stort. Men det är inte glädjetårar som rinner, det är tårar av anspänning, oro och till och med fruktan. Varför då? Det här har jag ju gjort tio gånger tidigare. Men ändå. Fredrik tar ett foto av oss båda. ”Le!” säger han. Du måste ju se glad ut. Och så tar han det löjligaste kortet någonsin, ett kort vi kommer att skratta oss harmynta åt så länge vi lever. Skämmigt värre, men det bjuder jag på!

                Morgonen är kolsvart när vi får våra nummertatueringar och tassar vidare genom mörkret. Den ljumma brisen retar tävlingsnerverna på utsidan av kroppen. Gångvägen kantas av eldsfackor på ena sidan och av volontärer med upplysta IronMan-skyltar på den andra. Genom gryningen hetsar ljudet av ett intensivt trummande från startområdet. Det hela påminner om en golgatavandring inför en sista gladiatorstrid. Kanske inte så långt ifrån sanningen heller.

                På kajen är det trångt. Cyklarna står riktigt tätt. Jag hittar en lånepump, men skalan är inte den jag är van vid. Ska jag pumpa till det där strecket på displayen eller vad? Jag pumpar till strecket och hoppas på det bästa. ”Pang!” Smällen ekar över kajen och genom folkmassan går en suck av medkänsla för den stackare som måste börja morgonen med att fixa en punktering. Jag är lättad att det inte är jag. Nu hittar jag plötsligt en annan pump, en med ”normal” skala. Jag pumpar i 7 bar. ”Pang!” Och där gick kanonskottet för herrproffsen.

                SIM

                Slutligen är det så damernas tur att skickas i väg. Jag placerar mig längst bak och håller mig i den glesa svansen i startfältet där vi trampar vatten i väntan på kanonskottet. Simningen är min sämsta gren och jag är rädd att bli översimmad. ”Pee now!” tjoar en kvinna intill mig. ”Already did!” svarar jag, och båda skrattar. ”Pang!” Där gick starten.

                Gårdagens blåst har mojnat och förhållandena är utmärkta. Fast jag ser hajar överallt, skuggor som smyger runt och vill äta upp mig. Och fiskar. Vilken fantastisk safariutflykt och vilket klart vatten! På tillbakavägen börjar det plötsligt dyka upp simmare med blå badmössor. Jag tror knappt mina ögon. Trots att jag tycker att jag ligger sist så simmar jag ändå i kapp och förbi ett femtontal herrar som startat en kvart före oss.

                T1

                Så kommer stranden tillbaka inom synhåll. Jag tar mig upp för trapporna och kikar på klockan. En och en halv timme. Inte imponerande, men sånt är livet. Jag har inte bråttom i duscharna. Jag ska njuta, har jag ju bestämt. I omklädningstältet undrar en funktionär om hon ska hjälpa mig av med swimskinnet. Visst ja! Det hade just sett snyggt ut om jag trampat i väg på cykeln iförd baddräkt!

                CYKEL

                Jag trampar ut från växlingsområdet med ett brett leende på läpparna. ”Living my dream”, hade jag sagt till en av funktionärerna vid registreringen. Det är få förunnat att få göra detta. Men jag får, och det är med obeskrivlig tacksamhet och glädje jag ger mig av på den långa cyklingen upp till Hawi.

                Magen känns lite guppig redan från början, och värre ska det bli. Förutom vatten har jag en flaska Gatorade med mig. Jag försöker dricka, men får kväljningar. Efter en liten runda genom stan kommer jag upp på Queen K och sätter av över lavafälten mot Hawi. Jag känner mig lite vimmelkantig, försöker återigen dricka nåt, äta nåt, men det är svårt. Inte bra. Jag måste ju få i mig energi!

                Så småningom möter jag eliten som är på väg tillbaka mot Kona. Jag försöker se vem som leder och vilka som ligger i täten i övrigt, men känner inte igen dem.

                Vindarna har hittills varit mycket milda, men solen steker glödhet från ovan. Värmen absorberas av den svarta lavan och asfalten och reflekteras underifrån. Som i en bakugn med både undervärme, övervärme och fläkt.

                Jag närmar mig Hawi och försöker hålla utkik efter Fredrik. Möter honom till slut och ropar: ”Hej, älskling!” Han varken ser eller hör. Har en flaska mellan tänderna och fipplar med nåt på styret.

                Under de sista milen och klättringen mot Hawi tilltar motvinden drastiskt. Nu går det riktigt långsamt. Framme i Hawi står en polis och dirigerar trafiken. Där är några koner också. ”Är det här vändpunkten?” ropar jag förvirrat åt poliskvinnan. Hon vinkar och pekar åt mig att fortsätta. Jaha, orutin.

                Efter vändningen går det utför i stället. Nu är kastvindarna riktigt otäcka. Det rycker och sliter i styret och jag måste sitta upp för att inte gira av vägen. Jag passerar en kvinna som sitter vid vägkanten med krossad underkäke. Blodet forsar över bröstet. Ambulansen är där. Det där vill jag inte vara med om!

                Jag hoppas få medvind hela vägen tillbaka, men de sista sex milen in mot Kona möter mig i stället en rejäl motvind. Jag är fortfarande vimmelkantig och i flaskhållaren sitter samma Gatoradeflaska som jag hade med mig från cykelstarten. Jag har inte ens fått i mig hälften under 18 mils cykling. Min värsta mardröm på Kona vore ett DNF i protokollet, och jag vet att jag behöver få i mig energi. Sex och en halv timme har cyklingen tagit.

                T2

                Så kommer äntligen växlingen. Ingen punktering och ingen krasch. Jippi! Men när jag kliver av bär benen knappt. Att de var i så dåligt skick var otippat. Jag har ju inte ens stått på särskilt hårt. Jag trippar in med cykelskorna fortfarande på fötterna. Jag äger inga triaskor och har aldrig lärt mig att öppna och stänga mina cykelskor i farten.

                LÖPNING

                Löpningen börjar trögt. Benen är svaga och motsträviga. ”Det blir nog bättre snart”, tänker jag och manar på dem. Tillåter mig ändå att gå genom varje vätskestation. Efter den första halvan genom stan väntar uppförsbacken på Palani Road innan vi återigen ska ut på Queen K, den här gången till fots.

                Vid det här laget har jag mött många svenskar som hejat på mig. Otroligt att de känner igen mig. Jag känner inte igen nån. Jag möter Fredrik en sista gång på Queen K. ”Hur går det?” ropar han. Jag ruskar på huvudet. ”Jag har också fått gå jättemycket”, säger han.

                Jag går mycket och länge. Det här är mer brutalt än jag kunnat föreställa mig. Solen går ner i havet och plötsligt är det kolsvart ute på Queen K. Jag har med mig en ficklampa som vi fick i tävlingskittet. På väg tillbaka mot det upplysta samhället ger jag den till någon som i denna stund är på väg ut i den oändliga svarta natten och saknar lampa. Jag behöver inte min mer, för nu har jag vittring. På målet.

                Till slut så kommer den då – den mytomspunna röda mattan i Kailua-Kona. Jag flyger fram, vinkar, ler – och så är jag framme! Det är Paul Kaye som ropar mitt namn. Paul som varit ciceron på samtliga IronMan-tävlingar jag gjort. Strålkastarna förblindar, men jag sträcker händerna i luften. Drömmen blev sann!

                ”Kommer du hit nästa år igen?” undrar funktionären som strax därpå ledsagar mig från målområdet. ”Fråga mig i morgon i stället” säger jag. ”Eller nästa vecka.”

                HAWAII

                Över tretton timmar tog det för mig att genomföra IronMan Hawaii. Inget att skriva hem om direkt, men tävlade med ett leende på läpparna, det gjorde jag. Eller, tja, kanske inte så mycket under löpningen, men inombords, där log jag. Tror jag. Jag vill i alla fall komma ihåg det så. 

                Just här och nu känns det hela övermäktigt. Träningsinsatsen som lett fram till detta. Kostnaden i tid och pengar och bortavaro från barnen. Det är inget att ta lätt på. Men så tar man sig sällan till Kona med en klackspark heller.

                Hawaii är toppen av världens högsta berg från havsbottnen räknat, sägs det. Det är en mycket andlig plats. Nu när jag genomfört tävlingen har insikten drabbat mig med monumental kraft. Det här är landet som den polynesiska urbefolkningen håller som heligt. Att man ska respektera landet, Āina, framgår tydligt, till och med i tävlingsreglerna som vi förbinder oss att följa. Det här är platsen där Moder Jord exponerar sig i hela sin glans, det är här hon ger oss tävlande den största av utmaningar. Inte för att kuva och knäcka oss, utan för att göra oss till de allra bästa människor vi kan vara. Hon bjuder oss ett motstånd som inte liknar något annat, men som lyfter oss alla till en högre och bättre version av oss själva.

                Jag lämnar Hawaii med en känsla av uppfyllelse. Inte bara i idrottslig mening, utan lika mycket, eller kanske mer i andlig mening. Uppfylld av den ursprungliga själ och kärna som bara den här platsen i det här sammanhanget kan skänka. Och i vetskap om att jag har blivit en bättre version av mig själv. Och jag känner Hawaii kalla på mig igen, genom polynesiernas trumpetande i jättesnäckorna, genom de uråldriga lavaformationernas solglödgade hetta, genom de svepande passadvindarnas sus och vågornas vaggande famn. Hon gör oss till bättre människor. Mahalo.

                1 2 3 26 Nästa »